Upphängd och nersläppt...



En tanke for genom huvudet - ska jag stanna hemma från jobbet?
Hjärtat hoppade till lite och en sekund där kändes det som ett glädjeskutt....

Men jag har klätt på mig och är på väg till jobbet. Jag har sovit över 8 timmar. Jag är så trött. Ikväll är det karateträning och jag fattar - just nu - inte hur jag ska orka röra kroppen längre än möjligen över gatan och in på jobbet.

Min karateledare sa en gång, och det glömmer jag inte:
"Det tar längre tid att återhämta sig, när man blir äldre".

Det är skönt att veta det, att det ÄR så.
För jag har nog inte hämtat mig riktigt än sen förra veckans snurr. Så det känns vettigt och helt i sin ordning att ta det lugnt, vänta in min själ och vila kroppen.

Ser fram mot en stillsam fulkaffe på jobbet strax, och försöka glida försiktigt genom den här dagen.

Ta det lugnt också ibland, ni där ute...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback