Hur långsamt kommer man längst?

Ibland känner jag mig lite a-social och introvert.
Jag tror att det är ett sätt för mig att "skydda" mig mot omvärlden när det blir för mycket att hantera. Det behövs inte så mycket utanför mina Ramar, för att jag ska tappa Tryggheten. Därför backar jag in i min grotta, i mig själv lite. Så det är nog bara ett sätt att "rädda" mig....ja, så är det nog!

Det som är på tapeten nu gäller min ekonomi när sonen kommer hem på torsdag, utan inkomst över sommaren, och med sitt ingrodda beteende i köksregionerna som får mig att bryta ihop. Och mitt försök till kontakt med hans far, då jag liksom sträckte mig ut mot ett halmstrå att greppa...

Och efter ett telefonsamtal någon dag innan, ramlade jag in i känslan av "mitt gamla liv", det dysfunktionella igenkännandet, det som jag tagit mig ur - bara anföll mig! Jag gick inte in i det, men jag såg det...

Igår när jag kom hem från jobbet så var det fullt med fjädrar i vardagsrummet och nån av katterna, (eller om de jobbar ihop) hade alltså jagat fågel. Det är tredje gången på kort tid. Ute i köket såg jag att en trast sittandes i fönstret och flämtade. Fjädrarna på ryggen var borta och mina två fågelmördare satt på golvet och hånlog. Jag lyckades få ut fågelstackarn och släppte ut den genom fönstret på baksidan. Han damp ner i gräset, halvt plockad och jag led!! Skulle jag försöka avliva den?? Hur??
Jag svor högt och aggressivt åt katterna som inte tycktes fatta varför. Fågeln hade vidgat kloaköppningen sin, så det var fågelbajs på fönsterbrädan i köket där han suttit.
 *suck* STACKARS, STACKARS FÅGEL! *snyft*

Fick lägga det åt sidan så länge, jag hade bokat träff med en kompis för att träna karate. Gjorde illa tummen i ett fall, så den är snudd på ofunktionell nu. Sen hem och dammsuga undan fågelresterna, äta och duscha medan tankarna gick på tomgång i huvudet. Lite begränsad kände jag mig (läs: stressad) eftersom att jag jobbar helg och måste i säng tidigt för att orka upp, och hinner inte riktigt ifatt... *gaah*

Ett motstånd till är det jag har mot "facebook". Jag är lite dubbel där.... Jag tycker det är en låtsasvärld och helt meningslöst att tala om för folk man känner lite vagt, vilken mat jag gjort eller hur trött jag är när jag vaknar eller att jag ska jobba natt. Plus att jag lägger in en "skyldighet" i det, att jag måste logga in och sätta ett avtryck för att det är vad folket förväntar sig. Som att de sitter där och väntar på mig, och loggar jag inte in, så undrar de varför. Det är min känsla, det skapar stress hos mig och jag har tänkt många gånger att stänga ner det. Samtidigt ger det bra möten ibland, information från någon länk kanske, som hjälper mig och som gör gott.
Men livet är ändå här ute, inte via tangentbordet och ut i etern...

Jag har varit sjuk och risig ett tag och det tar nog på kraften också, inte bara fysiskt.
Men det är saker jag behöver titta på, i min vardag, i mitt liv.

I eftermiddag ska min äldste son bjuda mig på pizza och prata lite.
Det ser jag fram mot.