Hur långsamt kommer man längst?

Och det räcker ju. En dag i taget.
Mitt förra inlägg var ett allvarligt inlägg och era kommentarer behöver jag, för att inse själv att det är allvar.
Tack!!

De sista två morgnarna har jag sovit länge.
Jag har bara äit frukost och sen dressat om till bikini och lagt mig ute på baksidan
med en termos kaffe och en bok och låtit solen göra min vit-beiga kroppshydda mer åt det bruna hållet.

Jag har inte orkat göra nåt annat heller, för jag är trött och matt.
Jag försöker verkligen lyssna inåt nu, för att förstå vad det är jag behöver göra. Eller inte göra, är väl mer riktigt.
 
Jag har till och med gjort en lista på min "kö" av huvudbry,
typ "det skulle jag ha gjort" eller "saker att göra sen".
Det känns rätt skönt att tömma huvudet, känslan av att vara jagad,
och lägga över det utanför mig själv så att jag SER det. 
Och jag har då noterat att det finns en del som jag inte ens behöver HA på listan, utan bara delete-a bort direkt. 
Det har legat och tagit plats helt i onödan. Nästan som att jag gjort en defragmentering! :)

Lägenheten ser ut som ett litet kaos för jag har inte "sanerat" den sen sonen for iväg till Falun igen i måndags,
utan jag har bara....vad ska man säga, fallit ihop lite. Luften har gått ur.
Men det är nog som ett sånt där "stopp" mellan två andetag - en liten paus innan kraften kommer tillbaka.


Här är en bild på mina goa knäpp-katter som kramas där på mitt stökiga köksbord.
Jag hade ingen passande bild till dagens blogg-inlägg så det fick bli Fridolf och Sajko.
De passar liksom in överallat ;-)