Hur långsamt kommer man längst?

11 augusti 2011

Jag och Hans har tränat 6 dagar/vecka sen nån månad tillbaka.
Vi möttes innan midsommar i dojon och körde lite,
och vips hade vi gjort upp planer för att gradera till svart.
Han och jag har brunt, vi känns hyfsat lika när det gäller karaten och vi har båda tid och möjlighet nu, att lägga ner det extra som kommer behövas på fram till målet.

Delmål 1 är december,
då ska vi vara i toppform, allt ska kännas tryggt och "hemma".

Tack vare Malin (som nu är tillbaka i England), så var vi alla tre i dojon och tränade, tränade och nötte, i stort sätt varje dag i sommar.

Hans och jag fortsätter hålla i det här nu. Varje dag!
Vi var till och med tvungna att intala oss själva att Våga Vila en dag.

Vid varje pass kommer vi ett snäpp närmare hur det ska se ut och utföras
och det ramlar alltid ner nåt som faller på plats och det känns i kroppen när det blir rätt!
Säkert samma känsla som.....när en golfare träffar bollen med ett "klick" och den bara flyger iväg dit den ska!
Eller när en simhoppare utför det där perfekta hoppet med ett exakt nedslag.
Eller när man tar en lyra i brännboll.

Nåväl, det blir en liten utmaning att hålla i träningen från nästa vecka då jag börjar jobba igen...
Men jag är inte rädd - jag ska träna!


Kroniskt packad :)


Malin, jag och Hans.