Hur långsamt kommer man längst?

Jag har en böjelse för att ta kort med mobilen på olika maträtter, efterrätter eller vad som helst som går att äta. För att sen blogga om det. Jag tyckte då för några år sen, att det var nytt och coolt på nåt vis, och på den vägen är det.

Så i fredag fick jag en blodapelsin-klyfta av en kollega. Nivån var som vanligt inte alltför intellektuell så där på fredagseftermiddagen,  och jag tyckte bara att den klyftan var så himla vacker!! Vilka färger liksom!

Så jag gick in i det helt och fullt, la upp den vackra färgrika blodapelsinklyftan lite estetsiskt på den svarta handleds-underlägget till tangentbordet. Jag tog fram mobiltelefonen och plåtade en bild, raderade den, flyttade lite på klyftan och tog en bild till. Så där höll jag på ett par gånger.  Apelsinklyftan blev lite matt i färgen tyckte jag så jag tog upp den och slickade på den för att få den riktigt kulört igen, och resultat blev den här bilden!!



Men - preciiiis när jag kände mig så där lyckligt nöjd
så tittar jag hastigt till höger där min kollega sitter med munnen öppen, ögonen lätt uppspärrade och ögonbrynen höjda en bit upp i pannan och med ett uttryck som säger mer än tusen ord:
"Var finns de vita rockarna man knyter där bak, när man behöver dem, eller kan nån ringa 112 och koppla till psyk?"

Sen bröt vi lös båda två och skrattade så tårarna rann, tänk om vi hade haft det på film!!
Obetalbart!!
* asg *