Hur långsamt kommer man längst?

...möter jag Vilma.
Jag ler varmt för mig själv när hon "dyker upp".

Jag skjutsade grabben till Älandsbro i ett ärende idag,
och medan jag väntade på att han skulle bli klar så gick jag in i
Jeans-boa som den heter, en butik jag sett i alla år jag passerat där,
men aldrig varit in i.

Det var som ett litet bageri först som man klev in i,
och när man passerat igenom det så kom man fram till själva "jeans-boa" med kläder,
gardiner, prydnader, lampor och pyssel och grejs.
Det första jag ser när jag kliver in där - på disken bland halsband, godis och annat -
är ett vykort som står främst i högen bland kort de ställt längst fram:


Och de var inget litet vanligt vykort, nopp, ett stort ett så jag inte skulle kunna missa det.
Uppställt lite på sniskan för säkerhets skull, liksom.

Jag ler för mig själv och känner verkligen att Vilma är med mig,
därifrån hon är nu på "andra sidan".
Lillgumman min.

Jag strosar runt ett varv bland lampor och annat....hittar en blomspruta som jag faktiskt behöver och återvänder sen till disken och hundbilden, där jag för en liten ordlös, inre kommunikation med min kära jycke
som verkar noga med jag ska uppmärksamma hennes signaler.
Hur skulle jag kunna missa det, va?
;D

Expediten frågar om hon kan hjälpa till, och jag säger att jag vill betala blomsprutan.
Medan jag plockar upp plånkan så ser jag precis på disken där jag står, så säljer de kåd-salva.
Vad står det på burken?
Jo, naturligtvis:


Visserligen stavas hon med enkel-V, men ändå - jag förstår budskapet, Vilma-bruden!
Du är bäst!
Jag köpte burken, såklart.

Love You, Vilmis!

*ler i hela hjärtat*