Hur långsamt kommer man längst?

...eller hur fort kan det gå?

Vissa dagar undrar jag varför jag inte gjorde det. Drog nåt täcke över mig och dizzade världen. Eller bara sket i att beblanda mig med folk. Hur man än gör eller vad man än säger så är det som att man inte riktigt finns. Det är ingen trevlig känsla. En stund gör väl inget, men när det blir en och två dagar, då börjar man tvivla på sig själv. Jag kommer liksom aldrig riktigt in i Omvärlden och jag förstår inte varför!? Till och med ens närmaste ser rätt igenom mig som att jag vore en vindpust bara. Eller nån odör.

Det är nog då man faktiskt bör göra som rubriken säger, för att undvika en totalhaverering av ens Jag. Det är onödigt liksom, för det sänker en som en sten i djupt vatten, och tar onödigt mycket tid och energi för att lyfta sig igen när man sjunkit klart och nått botten.

Jag vet inte hur det är för er, men för mig så händer det nån gång då och då. Det kluriga är att veta om det bara är jag som känner så, i mitt huvud liksom, eller om det verkligen är sant. Likaväl som folk kan irritera sig över en myggjävel, lång kö eller reklam mitt i en spännande film, så kan de ju irritera sig på min blotta uppenbarelse. Ligger det då hos mig eller hos dem?
Ja, det är det som är det kluriga att veta, i de fall jag känner att jag borde ha dragit något gammalt över mig för att behålla självaktningen. Men längst därinne finns Vetskapen att "Even this shall pass"......

Gonatt.

Du är inte ensamen om det fenomenet. Jag lovar. Folk pratar om det dagligen. Är det typiskt svenskt kanske?? Puss på re