Hur långsamt kommer man längst?

Ja, sån är jag.
Det går upp och ner, fort och långsamt.
Studsar och far.
(Fnissar lite åt det.... de båda begreppen är faktiskt med i min blogg-titel, om man tittar efter.)

Igår var jag på Diksha och resultatet direkt efter var rena rama
seee-eeeen-gåååååång-aaaaarennnnn.......
Jag kände mig såååå lååångsam i kroppen och skön och nerväxlad så det var snudd på coma.

Min kära ayurveda-kvinna var också där, och hon gav mig en kristallklar reflektion -
- jag reagerar på samma coma-vis när jag fått hennes behandlingar också!
Från speedad, halvstressad, snabb-tempo-männscha till en harmonisk, lugn filbunke.

Från 100 till 0 på nån kvart.

Men idag var jag igång igen.
Surrade sönder mina stackars kollegor så fort jag fick chansen.
Sökte till och med upp folk för att få göra av med ett större antal ord och meningar,
som inte hade nån betydelse egentligen.
Till och med kunderna som ringde upp, försökte fint att avsluta samtalen efter att ha fått svar på sina frågor.
I slutet av dagen var nästan till och med less på mig själv!
Att jag inte kunde hålla käften nån gång!

Nu är jag hemma,
ungarna är på vift med sina kompisar, katten ligger ute och vill inte komma in,
hunden låtsas sova och särbon skulle komma hit lite senare.

VA GÖR JAG NU???!!
=O

Tydligt tecken är nog att knipa igen mun, stanna i mig själv, göra det jag ska och försöka hitta ett mellanläge.
Balans, heter det visst.

Ok, jag ska göra ett försök nu.
*suckar hårt*