Hur långsamt kommer man längst?

Näe, inte diska,
det har jag faktiskt gjort trots att jag igår skrev om att jag ofta hamnar vid bloggandet
istället för att ta mig till disken, tvätten osv, som det är tänkt.

Nåväl,  Diksha har jag fått ikväll.

Vi var en 10-15 människor som skulle få diksha av denna ljuvliga kvinna från Fränsta.
Efter att hon berättat lite om vad det är,
så fick hon oss att andas djupt och långsamt och slappna av, där vi satt på stolarna, i skön miljö.
"Tingelingmusik" spelade i bakgrunden,
samtidigt som hon vägledde oss ner i detta tuuuunga, avspända läge.

Sedan gick hon runt och gjorde det hon skulle.
Det tog ett tag.

Efter vi tagit emot den här energin, vilat i den,
så skulle vi ta oss tillbaka och sakta började folk "vakna till" och sträcka på sig.
Själv var jag som förlamad, snudd på.
Kroppen kändes så tung, och jag kunde inte fatta hur jag skulle kunna resa mig från min stol.
Men det var ingen stress, jag fick ta min tid.
Underbart tillstånd av Stillhet....eller...Varande.
*ler fånigt*

Under den här sessionen så blev jag medveten om att jag inte kände av kroppen.
Armarna och händerna var varma och tunga och kändes gigantiska.
Resten av kroppen kände jag inte av.
Sen upphörde också armarna att kännas.

Jag kisade upp lite, för att se om de fortarande var kvar.
Det var dem.
(Konstigt vore det väl annars!!!)

Men när jag blundade och gick tillbaka inåt, liksom, 
så var det som att Jag inte hade någon kropp, men ändå var Jag där.
Jag tänkte ju, och kände, och var mig själv precis som Jag är.
Skön upplevelse......
Fri.....
Lätt.....