Hur långsamt kommer man längst?

Vilken härlig helg jag har haft!
Solen och värmen kom, och det blev en hel del långpromenader med hund, särbo och kaffetermos.
Många tusen steg har det blivit (ja, jag är fortfarande med i stegtävlingen), och även en liten mörkare nyans i ansiktet av solen.
Trevligt till skillnade mot det där grå-bleka.

Annandag påsk idag.
Eftermiddag, maten är i ugnen, och efter det ska det bli ett karatepass.
Sen är det inte mer med den här dagen, antar jag,
förutom det vanliga bestyren som hänga en tvätt,
plocka undan i köket och ännu en gång instruera grabbarna hur en dammsugare fungerar,
för deras hälsas skull i deras bakterihärd, f´låt rum.

Stilla undrar jag.....
vad hände egentligen med de här 5 dagarna av ledighet?

Hur fort gick de egentligen?

Varför upptäcker jag sista dagen innan jag ska in i Hjulet och snurra igen
att jag borde ha gjort det och det,
eller tagit tag i den eller den biten?
Sätta upp hyllan i vardagsrummet, sytt upp den där tunikan,
eller slipat ner köksluckorna?

Varför hann jag inte med det?

Kanske för att jag valde Lättjan, Njutning, Upplevelse....
Känslan av att bara vara.....

Tja, det är ju inte så pjåkigt ändå-ra?



     
Några timmar senare:

Jag hann med ett karatepass på över en timme i svettigt tempo.
Det är såå himla kul!



Och hade kvalitets-tid med min yngsta son i soffan framför TV:n.
Men det är också ett sätt att umgås.....utan ord.
Han är ju ändå 19 snart, så jag är glad för det som bjuds.
Mina prins-korvar... *varm i mamma-hjärtat*

Gonatt!