I brist på bröd äter man limpa...
Peter Astmatiker och jag Djurägare har ju en inte alltför enkel relation,
kan man säga.
Det var en himla massa veckor (läs: månad/er) sen han var hos mig.
Han fick nån förkylning i början på sommaren som blev till lunginflammation och
det ena med det andra, och cortisonet stod högt i tak och inhalatorn gick varm.
Han fick vackert installera sig i sin lägenhet, på andra sidan gatan, och friska på sig.
Jag växlade mellan jobbet, sidoverksamheten och hemmet med ungar och djur.
Fullt upp.
Så gick det en himla massa dagar, veckor och månader.
Vi träffades ju givetvis i verksamheten,
på karaten, i tvättstugan, och på kvällspromenaden utomhus då och då.
Men ändå...
Hur ska vi göra?
Ska jag "avsluta" min sjuka, men glada hund?
Avliva katten?
Sälja huset?
Hitta nåt nytt hus tillsammans med Peter.
Och tonåringen, vad säger han?
Tänk om.....
Tänk om han inte inte skulle bli bättre?
Tänk om det fortfarande skulle vara samma problem med hans andning och så?
Ibland är det svårt att välja,
att fatta beslut,
att veta vad som är rätt eller inte.
När man inte vet,
då ska man inte göra nånting, bara vänta.
Tills man vet.
Så för någon vecka sedan så klev katten Ior in i mitt sovrum när jag jag skulle till att slumra in!
Det var länge sen han gjorde.
Sisådär 5 år sen när han kom till mig som avlivningshotad ungkatt.
På den tiden var jag singel.
Då låg han på kudden min och purrade och slickade mitt hår i mittbena halva natten.
...*blärk*...låter lite näääästy...
men iallafall, han fann sig tillrätta med mig och han är en väldigt trygg och lugn katt.
Sovrummet har ju varit en frizon för att Peter skulle kunna andas...
...nånstans liksom.
Men nu är han ju inte hos mig,
så när katten klev in, och la sig på min mage och purrade
så var det ett litet "mooooment" för mig.
Det kändes lite fel från början....men...
numer är jag iallafall inte längre ensam i sängen om nätterna.
;-)
Bild: Sommarbild på Ior och sin varma och goa mage.
Å va gossig han verka vara, katten alltså. Själv är jag allergiker speciellt mot katter men jag gillar dom och ibland kan jag inte låta bli dom.
Har vänner som har katter så när jag ska dit så blir det till att medicinera sig. För är det någon som katterna kommer till, även om dom hatar främmande människor så är det till mig.
Om jag inte hade varit allergisk skulle jag ha haft katt och kanske hund oxå. En gång i tiden va jag inte allergisk och då hade jag både katt och lånade hundar från hundskolan, där jag jobbade.
Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här men jag skulle måsta välja, valde jag katten ;)tror jag...hmm nu förstår jag ditt dilemma. Ni får skaffa katt och hund hus dit du kan gå och gosa med dom, sedan dusch och ombyte för att träffa mannen i ditt liv *fniss* Å som vanligt jiddrar jag en massa.
Mmmm, sicken gokille som förstod att nu behöver matte lite karlsällskap! Det känns som att få healing då de ligger på en, spinner och sprider värme! Fram för mer katthealing :-)
>Lena:Tack för ditt inlägg och tips&råd. Ja det är inte lätt alla gånger. Jag var allergisk mot katter när jag var yngre, men inte längre! =)
Fast.. om jag fortfarande hade varit allergisk så skulle jag inte ha mitt dilemma.. *fniss*
Vi får se vad det blir.
Glad att du skriver, inte jiddrar. :D
>MariaM: Ja, katthealing det är fantastiskt! Vi har fått en väldigt nära relation, han o jag. *ler*
Har du gått in på info.blogg.se ännu då och skapat egen blogg?? Väntar med iver :)