En liten sorglig saga...
Det lyste alltid välkomnande inifrån huset,
och jag kände mig alltid välkommen dit.
Dörren stod alltid öppen,
och det kändes tryggt, varmt och älskvärt att komma in där.
.....
Nu lyser det inte så ofta där längre, och dörren är låst.
När jag knackar på så är det ingen som öppnar.
Jag har försökt kika in genom fönstren ibland,
men gardinerna är fördragna.
....
Jag undrar med lite vemod och saknad, vad det är som har hänt.
Varför lyser det inte längre, och varför är det ingen som öppnar?
Varför får jag inte komma in?
....
Jag går inte dit så ofta längre.
Jag har till och med nästan slutat hoppas, att dörren nånsin ska öppnas igen....
och jag kände mig alltid välkommen dit.
Dörren stod alltid öppen,
och det kändes tryggt, varmt och älskvärt att komma in där.
.....
Nu lyser det inte så ofta där längre, och dörren är låst.
När jag knackar på så är det ingen som öppnar.
Jag har försökt kika in genom fönstren ibland,
men gardinerna är fördragna.
....
Jag undrar med lite vemod och saknad, vad det är som har hänt.
Varför lyser det inte längre, och varför är det ingen som öppnar?
Varför får jag inte komma in?
....
Jag går inte dit så ofta längre.
Jag har till och med nästan slutat hoppas, att dörren nånsin ska öppnas igen....
Kommentarer
Postat av: Sarah
Ja, visst är det sorgligt... :-(
Kram på dig!
Postat av: N
Kramar till dig från mig
Postat av: Anonym
>Sara, N:
:}
Postat av: P
Hmmmmm
Postat av: Gunzan
Ibland är det bara så här det känns, hörni....
Man är inte väck förrän domaren räknat till 10.. det är bara att resa sig igen..
Postat av: Tessa
oij, det kom en tår... KRAM!
Trackback