Blåst på solen...
Idag sov jag till 13:30 efter nattpasset. Jag klev upp och kände mig rätt pigg, solen sken in genom fönstren och jag tänkte att jag ska ut och lufta mig en sväng innan jag ska jobba sista nattpasset på ett tag.
Jag stekte mina ägg, läste tidningen och sen hoppade jag in i duschen. Det såg ut att vara -3 grader ute och helt ljuvligt. På med kläderna och ut det bar, härligt promenadväder och jag kände mig glad i hågen.
Jag tänkte att det vore ju najs om jag gick broarna runt igen, det tar en timme ungefär. Men efter några steg kändes det övermäktigt. Jag tog sikte mot Hågesta-ön istället och spatserade iväg. Solen försvann, och när jag svängde av längs älven så kändes den här promenad-idén som ett straff!
Det blåste spiken, tårarna började rinna och jag frös om öronen. Jag knatade på och när jag kom bort till polishuset gick jag upp mot vägen och tillbaka hemåt. Åt det hållet blåste det inte alls och det kändes som ett skönt promenadväder, men utan sol. Men det var så dags.
Femton minuter tog det här luftombytet innan jag var hemma igen. Nerkyld och stel i anletsdragen, men vädrad ända in i märgen ;-)
Ja det var rena "illjäschvädret" du gjorde det bra som inte bara vände och gick hem
Ja det var rena "illjäschvädret" Jag är impad över att du inte gav upp på studs och vände om.
Hahaha märks att jag är trött, ser att jag skrivit ungefär samma sak på samma inlägg, hahaha
>: Katarina, det är nästan värt två kommentar för den prestation jag gjorde där i blåschten ;-)