Hur långsamt kommer man längst?

Det slog mig att jag befinner mig i Livets Vänthall och det är snart dags att checka in för att komma till nästa resmål. Jag har nog inte fattat att det är här jag befinner mig...förrän idag! Och det känns så bra!

Jag har nämligen känt mig lite rastlös det senaste månaderna, som att jag väntar på nåt men jag har inte förstått riktigt på vad. Jag har inte kunnat tyda signalerna. Jag känner mig lite trött och sliten och nästan lite lat. Lite tom. Vad är det som är fel? Eller är det så här det ska kännas?

För några kvällar sen var det som att jag vände mig om, tittade bakåt och såg allt det jag hunnit med i livet hittills...förutom de obligatoriska ungdoms-"traumana" och de spännande utlandsresorna, så kom kärleken och barnen med de härliga, jobbiga, "utbildande", tuffa men underbara småbarnsåren. Det livsflöde man befann sig i, med full fart om dagar och kvällar, med två smågrabbar och allt vad det innebär av passning, service, omhändertagande och glädje men även dåligt samvete för att inte räcka till. 
Men det var här jag var - mitt i livet! Och det var så det var och jag ångrar inget.....Förutom att jag skulle velat vara mer närvarande i mina handlingar, tankar och känslor.

Även efter att jag och deras pappa separerat så var tempot detsamma. Allt trixande för att få ihop det, arbetslivet, dagis och sen skola, mat och tvätt, och allt det vardagliga plus sagoläsning och nattning och senare föräldramöten och läxläsning för att inte tala om uppfostran med regler och kärlek. Ända från amning, trotsåldrar upp till tonåren.

En klok, god vän sa: Man är "gift" med sina barn.
Det är sant.

Mer minnen:
Somrarnas kvällsbad vid älven, och efteråt kvällsfika med varm choklad i termos och mackor.  Eller då vi gjorde utflykter till djurparker, eller gick ner till parken och tittade på fåglar, vi cyklade till kiosken och köpte glass. Vi gick på bio och såg Disneyfilmer. Vi gjorde trolldeg och vi skapade. Eller som över en helg, då kunde vi kunde packa bilen och dra iväg till Stockholm och hälsa på hos deras kusiner, mormor och morfar. På vägen ner dit stannade vi och fikade och badade på nån spontan plats. Jag har många fina minnen av de här 20 åren.

Efter att varit uppkopplad mot dem, min familj så länge, så inser jag att de nu gett sig iväg på sina egna resor.


Jag sitter här i "vänthallen" och ska ta mig vidare till nästa resmål i livet. Men det är faktiskt inte bråttom. Jag kan gott vara här ett tag. Att stilla vänta, betrakta, notera, titta på folk, ta en kopp kaffe till och vara här i Nuet.
Det är okej. Det är min tid nu. 
 
Det är skönt att vila lite här i lugnet.
Allt är som det ska.