Fattar inte vad som händer med tiden...
Jag tycker det är roligt att få vanliga brev....som inte är från nån strump-prenumeration eller nåt orange stort kuvert, eller de trista fakturorna som ploppar in titt som tätt.
Förra veckan fick jag ett brev av min mamma. Jag blev glad för det.
Det är inte ofta det skickas vanliga handskrivna brev nuförtiden.
Det kändes fint att läsa det hon skrivit och veta att hon suttit där vid sitt köksbord för nåra dagar sedan och tänkt på mig och varit närvarande i det hon gjorde....
Det gav mig en skön, lugn känsla att läsa det.
Nu för tiden slänger man ju ihop ett mail medan men pratar med kollegan eller samtidigt läser Aftonbladet på nätet. Hur närvarande är man då?
Fort ska det gå. Mycket ska man hinna med samtidigt som man forcerar vidare för att hinna med...vad?
Jag skulle skriva tillbaka till mamma, tänkte jag,
och såg framför mig en kopp kaffe vid köksbordet med lilla radion på svagt där i fönstret, ett rutat papper och pennan redo för att ge en liten rapport om mig och grabbarna.
Jag har ännu inte satt mig vid mitt köksbord för att skriva tillbaka till min mamma.
Det har gått en vecka...
Visst är det lite konstigt?
Vet att hon väntar på att få höra av dig..
Aj då. Telefon är nog inte så dumt ändå.. :o