Hur långsamt kommer man längst?

Ibland blir man så där extra glad av ett kund-samtal.

Iallafall, så ringer Sven från Örkelljunga om en faktura. Han är 92 år. Jag sa att han lät ju himla pigg och då berättade han att han hade jobbat, kört lastbil, tills han blev 87. Då blev det stopp, sa han.
(Jag tänkte att det var väl polisen som stoppade honom kanske av säkerhetsskäl eller nåt).
Jo det var magen som satte stopp, säger han, en tumör. Men läkarna var dukiga så nu är jag helt kurant igen, kvittrar han.

Jag log i telefonen och frågade efter kundnummer och då säger han att han skulle bara ropa på frugan.
Frugan, säger jag, men hur gammal är hon då?
Ja hon är 87 hon.

Oj, jaha så du håller igång henne också, säger jag med ett hjärtligt leende.

Då blev det tyst i telefonen, sen gapskrattar han!
Då förstod jag vad jag sagt, eller hur man kunde tolka det.
Ja va fan menade jag egentligen?!  Hahahaah.

Det var gott att prata med honom, jag blev glad och jag sa det till honom.
Det sitter fortfarande kvar i mig, för jag ler med hjärtat.