Hur långsamt kommer man längst?

Igår kom mambon hem efter skolan och sa att han ska iväg på praktiken v 36.
Men hallå - det är v 35 nu!

Han åker alltså till Motala i helgen eller så.... Imorgon är det onsdag.
Vi visste ju att det var 10 veckors praktik i höst igen, men inte när riktigt och inte om han fått någon plats. Eftersom att han inte har ringt. Fast vi tagit upp ämnet ett otal, antal gånger i sommar. Nåväl, snart åker iväg iallafall.

Det är blandade känslor igen - å ena sidan ska det bli så skönt att få vara Mig Själv bara,
å andra sidan känns det som att jag inte pratat tillräckligt med honom eller umgåtts så ofta,
så saknar jag honom redan. Fast han inte har åkt än.

Som han sa för några år sen, då vi bodde i huset,
och han började inse att han och hans bror inte skulle bo kvar i evigheter hos mig:
-"När vi flyttat så kommer du nog att kallas för Ensamma Mamman med katterna,"
och så la han huvudet på sned och såg ut som att han tyckte synd om mig.

Jag log och menade att "visst kommer det bli tomt utan er,
men jag ska ha de så skönt och göra precis som jag vill!"
"Sen kan jag bli bjuden på fika hos er ibland,.... och inte plocka undan efter mig, hihi"


Mina små korvar...

- man har de verkligen till låns en tid, typ 2 decennier...
Sen vinkar man av dem när de fortsätter framåt utan sina föräldrar...

Livet rör sig ständigt, förändras och flyttar sig framåt, hela tiden...
Eller som hon sa, vad hon nu hette....
"Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke"...

:-)