Hur långsamt kommer man längst?

Inte ensam så, utan mer själv... kanske jag ska säga.

Jag åkte med sonen till Falun i lördags och han är kvar där nu.
Han ska bo på vandrarhem i 2,5 månad och göra sin praktik där.

Det kändes bra att följa med honom, se var han ska bo och installera honom på plats  liksom. Jag tog tåget hem dagen efter och idag är första dagen jag är hemma själv i min lägenhet.
Så när som på ett par, tre katter förstås.

Det är en lite underlig känsla...
Jag far tillbaka genom tiden...i tanken, snabbt, och minns hur det var...då, när de var små.
Mina små pojkar...Lin-tottarna.
Det känns både som det var väldigt länge sen, men ändå som det var nyss....

Det är Livets Nästa Fas jag är på väg in i.
För honom är det ju också det, men han är i startgroparna till vuxenlivet, till jobb, inkomst och skapa egna relationer utanför hemmet, och allt det där.
Med förhoppningsvis nyfikenhet, livslust, glädje och kraft!

För mig är det på nåt sätt en tillbakagång, till lugnare och långsammare takt.
Mer fokus på mig själv igen. Det är inget man hittar på en kafferast, utan det är nog en Process.

Jag följer med i den Processen....


Här är hans nya hem fram till midsommar.
Ett härligt ställe måste jag säga och sommarvärmen var redan där.




Jag satt ute och läste lite, några timmar innan tåget skulle gå. Underbar stund. Landade där jag var. Hann känna efter lite, tänka efter och reflektera...på vad som var på väg att Bli....

Sen kommer han och säger:
"-Ska jag skjutsa bort dig till stationen? Du kanske vill hinna kolla på stan lite innan?"

Jag tittar på honom med ett leende och frågar: "-Vill du bli av med mig?"

Han svarar klokt: "-Ja, så jag får känna hur det är att vara själv."

Det värmde mitt hjärta!
Han behövde mig inte längre där, utan ville pröva sitt Själv.