Hur långsamt kommer man längst?

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om, faktiskt en hel del jag skulle behöva sätta ord på...

Det har varit en hysterisk slutkläm det här sista halvåret.
Både härligt bra saker och mindre katastrofer har hänt, men jag är där jag är.
En bit till på väg framåt.

Jag känner ibland att jag är rätt ensam i mycket..

Som nu, när jag har sålt huset...
och flyttat till lägenhet.
Om man hade varit två så hade man hjälpts åt och halverat ansträngningen.
Och jobbat tillsammans. Burit kartonger och skrattat och svettats och fikat tillsammans.
Såna tankar har ploppat upp nu...
Jag gör det här ensam.

Visst har jag fått hjälp med flytten och städning.
Men ändå... allting runtomkring.

Jag är rätt matt och slut nu. Jag kanske bara behöver en kram...

Hur som helst så måste jag ändå ringa om energideklaration,
leta fram fastighetstaxeringsuppgifter, ringa banken,
säga upp saker och ändra adress
och komma ihåg att fixa försäkring och
beställa pellets för de veckor som är kvar innan nya ägarna tar över.

Jag kan inte lägga mig på rygg och ge upp.
Det är ingen annan än jag som måste fixa de här bitarna.

Har jag koftan på mig nu? Offerkoftan?
Ja lite kanske.

Eller så är det bara så att jag skriver hur det känns just nu.

Jag är så trött och skulle vilja somna med en trygg kär vän
bakom min rygg, som höll om mig och strök mig i håret
och sa att det kommer ordna sig.
..medan jag vilar en stund...

...och som var kvar hos mig när jag vaknar...

Det skulle va mysigt..