Hur långsamt kommer man längst?

Det har gått lång tid sen jag bloggade...(ja, förutom blänkaren innan här ikväll), men nu sitter jag här igen...

Internet blev som sagt påkopplat idag efter många turer,
och det är lite som att jag inte vet var jag är mitt i allt som hänt. Fast det gör inte så mycket heller.
Tror jag.
Saker och ting händer och sker och så är det med det. Bara att hänga med.

Jag är inte riktigt klar med hus-städningen och det är lite grejer kvar där än.
Jag har inte packat in allt på sina ställen i lägenheten än, saker har inte hittat sin rätta plats...
Och mitt i det här så jobbar jag ju.

Så jag känner mig nog lite splittrad, utspridd som konfetti...
Jag vet inte riktigt vad nästa steg är och vad som är viktigast
eller i vilken ordning jag ska ta saker och ting.

En sak har jag insett nyligt - att jag behöver Släppa Taget. Eller kontrollen.
Jag hade sånt fokus på att "gå i mål" med att Avsluta huset
för att Starta Nytt med Lägenheten....så jag höll på att falla samman.
Jag jobbade på dagarna och kvällarna fortsatte jag med att lasta, köra och lyfta och packa och packa ur, det tog aldrig stopp liksom.

Jag var så trött på kvällarna så jag var svimfärdig. Otäckt!
Eller som en väninna sa, jag är som en duracell-kanin, bara kör på!
Men även ett sånt batteri tar slut så småningom...

Så nu har jag fattat att jag behöver fylla på med Vila för att orka.

Imorgon ska jag leta mig upp till förrådet och slänga in inaktuella prylar som inte ska vara framme.
Bara det. En sak per dag får räcka.

Sen är jag som en vanlig hyresgäst med ett vanligt vardagsliv och försöka njuta av det som Är.

Puss och gonatt.
:)