Hur långsamt kommer man längst?

Jag är hemma igen efter en snabb resa till storstan.

Min pappa fyllde 79 år igår, den 1 juli.
Jag bodde hos honom under de här 3-4 dagarna och det kändes bra att umgås med honom.
Han är oförskämt pigg för att vara nästan 80!!!

Min syrra Ewa har gått ut undersköterske-utbildning efter 20 år som hemmafru (!) och nu även fått ett fast jobb, dock inte inom sjukvården men än sen?! Hur lätt är det idag att få jobb?
Jag tycker det är skitbra gjort av henne!
Hennes yngste son tog studenten i vår och jag missade att uppmärksamma det.
Han jobbar också nu i sommar.
Jag tycker det här är värt ett Stort Grattis, så jag "firade" det lite då jag hälsade på.

Min andra syster Bia, hennes son Leo har jag inte träffat på ett år och nu är han 4 år.
Där fick jag tillfälle att umgås lite med honom och han var blyg först men sen blev vi tjenis
och det kändes lite tufft att dra vidare.

Mamma höll på mitt i en flytt så henne hann jag inte med.
Hon ska flytta från Märsta till samma ställe Bia och Leo, ute på Ingarö.
Då är de ju rätt samlade allihop tills jag hälsar på nästa gång.

Jag säger som Douglas som inte ville följa med - "Jag har ingen anknytning dit ner längre".
Det känns verkligen inte som att jag har några rötter kvar där, utan de finns här uppe i Sollefteå.
Jag är rotad här.

Men familjen finns där nere.


Ewas 2 barn av 5. Bia och hennes Leo.


Jag och pappa ute på ett hak i Saltsjöbaden.

* * *
På väg ner till storstan så var det som vanligt bilköer till förbannelse.
1,5 timme stod man stilla och det är iofs ett bra tillfälle att meditera och öva sig i Mindfulness.
(På min tid som 08:a så var det dock första steget mot totalt sammanbrott.)



Här är man på rätt väg.
Mot norrland.
Frihet!
Man kan andas igen.
Mmm......

Borta bra, men hemma är helt klart bäst!