Hur långsamt kommer man längst?

Jag börjar ju jobba igen imorgon efter fyra härliga, soliga semesterveckor.
Tror aldrig jag varit så återhämtad, lugn...på gränsen till sengångare... som jag är nu.
För att inte tala om hur brun jag är! ;-)

Det tog såklart några veckor att komma ner i varv,
men har man väl fått kläm på "hakuna matata"-känslan så är det ju sååå skönt!

Imorse såg det ut som att det skulle bli molnigt men det lättade.
Jag hade tänkt städa och fixa lite men när solen kom fram
så bytte jag raskt plan och packade ryggan med badlakan och termos med kaffe
och några goa böcker och gick över till andra sidan älven för att få en soldag till.

Sen var det ju lite taktik kan man tycka, för där jag låg så såg man min arbetsplats
- Eon-huset -
den stora byggnaden mitt på där, så jag fick tillfälle att vänja mig lite vid jobbet.
Till höger om Eon-huset ser man mitt gråa hus.
Ja...alltså där min lägenhet är.



Skönt att reflektera lite, innan man går in i "den vanliga världen" igen
och tappar bort sig....

En fin idé ramlade på mig när jag låg där:
jag tar helt sonika på mig bikinin under kläderna imorgon bitti,
samt packar ner filten och sen på mina två raster à 15 min/st samt på 45-minuterslunchen
så lägger jag mig nedanför Eon-huset vid älven och solar!
Det blir ju över en timme
*ler lyckligt*

Sen går jag in lite mellan varven och jobbar som en vanlig människa.

DET är väl att både äta kakan och ha den kvar??!