Hur långsamt kommer man längst?

Idag skulle jag ta tag i 3 vuxen-ärenden.
Sånt där som är lätt att skjuta framför sig och säga: "Jag gör det där imorgon".
Men med lite pepp så ringde jag 1:a samtalet till en myndighet och fick jättebra hjälp.
2:a ärendet som var en bit som jag inte kunde påverka utan mest bara att hoppas på det bästa inför. Så på eftermiddagen så fick jag besked, det var inte vad jag hade önskat och hoppats på,
men å andra sidan hade jag inte "lovat mig själv" att det skulle bli som jag ville.

Så jag var fortfarande är vid gott mod och nöjd över mina handlingar.
En stjärna i kanten liksom.

Så nån stund senare kommer en kollega fram och viskar att hon sökt arbetstidsförkortning via vårt datasystem, som varit stängt länge för att det ringt på så mycket och ingen ledighet har kunnat beviljats.
Men nu - helt plötsligt hade hon råkat testa och det gick!
Jag gjorde samma sak och fick ledigt!
1,5 timme tidigare slutade jag och jag blev jätteglad för det!

Somliga belönar Gud med detsamma när man först gör det man ska ;)

Jag åkte bort och köpte 10 kg kattmatt, svängde förbi affären och drog hem en gigantisk kasse mat och annat som fattades och sen gick jag på stan som en vanlig semesterfirare.
Träffade några vänner och tog en koppa kaffe på ett fik och njöt av....stunden, dagen, livet!



Jag är verkligen en hejare på att njuta av stunden.
;-)

Nåväl, jag har nr 3 på ärendelistan kvar.
Jag är rätt förberedd, och det handlar om min 20-årige son och saker och ting som ska styras upp.
Jag säger inget mer, utan lär blogga om det sen....jag säger bara som de sa i min närhet när grabbarna var små och som jag blev smått irriterad och störd av, nämligen:
Små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer..

Men de hade rätt, det är sant.