Hur långsamt kommer man längst?

Det händer lite då och då att jag drar iväg hemifrån.
Det händer oftare nu...eller så ha jag bara blivit medveten om det.
Jag flyr fältet hemifrån och åker och handlar, eller tankar bilen, eller åker iväg till nån kompis och fikar.
Jag orkar inte vara hemma!

Jag har mina två mambos hemma jämt känns det som.
Mina söner alltså, 19 och 21 år.
Den äldre har en flickvän, jättekul, men hon är här......ofta.
Yngre grabben har sina kompisar här, jättebra, själv lämnar han sällan huset.

Enda gången jag är helt själv och kan känna att jag sprider ut mig själv liksom...
det är när den äldre är hos sin tjej nån gång och den yngre åker ner på Konsum för att handla Cola och godis.
Så 20 minuter har jag totalt för mig själv. Kanske en gång i veckan. Om det klaffar så att de är borta båda samtidigt.

Och ett par minuter på toaletten på jobbet kan jag räkna som egen-tid...
Eget space en stund.

Så jag inser stilla och tryggt att Naturen har ordnat allting. När barnen är små så har man dem hela tiden. Man kanske inte kan tänka sig att vara utan dem nånsin! Men vid en viss tidpunkt.....så är de flygfärdiga och ska ut.
Man vill inte ha dem hemma längre. De är för stora, för vuxna och tar för mycket plats. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka "kollektiv......Jag bor i ett kollektiv".....

Det finns visst en naturlig avveckling och separation och det ska vara så.

Så i väntan på att de ska ta sig ur boet så flyr jag fältet mellan varven för att få vara med mig själv, eller med andra vuxna som inte bor i mitt kollektiv.



Min två prinsar som jag älskar över allt, det är snart dags att stå på egna ben :)