Hur långsamt kommer man längst?

Häromdagen fick min yngste son, han som bor hemma, veta att han kom in på KY-utbildning. Han gick ut gymnasiet förra året och hans mål var att "chilla" ett år, och sen jobba eller plugga.

Nu har han "chillat" ett år.

Han sökte en enda utbildning nu på vårsidan och fick besked några månader senare att han stod som 7:e reserv. Jag tror han blev lite besviken, tiden gick och det kändes som att det var kört.
I mitt huvud såg jag honom sitta framför datorn ett år till, i Ingenmans land och vänta...
typ tvångs-chilla.
Jag blev nästan lite uppgiven.
Kan ju vara tufft att inte känna sig behövd nånstans, eller att ha nåt meningsfullt att fylla sina dagar med. Som ung människa...hur lång tid tar det innan han också känner sig uppgiven?

Men så damp det ner ett brev till honom där det stod att han kommit in, och utbildningen börjar den 23 augusti! (På hans storebrors födelsedag förresten)
Det är ju om 3 veckor!

Jag blev överlycklig, och han med!

Livet rör sig framåt.
Det här tar honom vidare i livet, möten med nya människor,
nya händelser och möjligheter som ger erfarenheter. Som leder honom framåt.
Jag är jätteglad för hans skull!
:-)

Livet rör sig även för mig.
Jag är inte längre så behövd.
Jag kan tänka mer bara på mig själv.
Jag får en större frihet än jag är van vid.

Hur är det att inte vara heltids-mamma längre, utan mer bara Gunilla rätt och slätt?

Livet är verkligen inte statiskt utan det rör sig och jag är med i det flödet,
och jag gillar det!

Jiii-haaaaa!
:D