Hur långsamt kommer man längst?

Jag blev tillfrågad om jag ville hjälpa till att serva på en bröllopsmiddag.
En väninnas 25-årige son skulle gifta sig och efteråt skulle alla gästerna komma till ett hyrt ställe ute på landet, och de behövde nån som kunde se till att fylla på buffén, fylla på vin i karafferna på borden och sen stå i baren.

Jag vet inte varför men jag tyckte det lät riktigt roligt, och jag kände det som ära att jag blev tillfrågad.

Jag tog mitt uppdrag på fullaste allvar, och iklädde mig svarta bomulls-short och vit blus och käcka skor till, en kökshandduk över axeln, och såg till att gästerna hela tiden hade något att äta och dricka.


Jag sprang jag mellan buffébordet och diskbaljan och kände mig som viktig på mitt sätt, och kunde smyg-ta-del av hur ett bröllopsfirande kan gå till och för att inte tala om att jag fick
SE EN RIKTIG BRÖLLOPSTÅRTA! Den gick inte av för hackor.


De var ett jättefint brudpar, med en son på 1,5 år och jag fick nåt vått i ögat när jag såg de unga tu...

Senare på kvällen var brudgummen och hans mor (min väninna) och hennes sambo,  inne i köket och vi pratade lite och jag passade på att gratta honom och önska de lycka till och la till:
-"och jobba nu för att göra det som ingen av oss andra här inne har lyckats med"...
Jag vet inte om det var bra eller mindre bra att säga, men det var väl nåt slags klokt jag ville ge honom...


När de slitit bort borden och gjorde dansgolv av stället så slängde jag på mig lilla bar-förklädet på höften och blandade drinkar och sålde diverse alkoholhaltiga drycker till ett självkostnadspris. Sen hängde jag mellan baren och köket där jag försökte bringa ordning i diskbaljan.  Enda diskmaskinen tog 4 timmar så det blev till att jobba för hand, men det kändes också roligt.


Jag kan fortfarande inte säga varför det här kändes så bra för mig att göra, men det kändes bra att Ge Service för någon annan. Jag trivs i köket, och fixa med människor och det var inte jag som var centrum utan jag kunde bidra med mitt och jag gjorde ett bra jobb.
OCH jag fick smaka på bröllopstårtan!

:-)


Jag önskar verkligen de här två unga människorna all lycka och måtte de leva lyckliga i alla sina dagar.
Och när de inte är lyckliga så reder de ut det, och blir lyckliga igen, och de accepterar varann som de är, samtidigt som de växer och utvecklas åt samma håll men som egna individer, och som delar med sig till varann av sina innersta tankar och känslor, inte i rädsla utan i kärlek.

Jag kan lära mig av allting, om jag väljer att se att det finns lärdomar i allt.