Hur långsamt kommer man längst?

Valborg och hela långhelgen har passerat.
Är precis på väg till sängen.
Tyst i huset.
Yngste sonen borde komma hem snart, det är skola i morgon.
Äldste sonen har bäddat ner sig i soffan efter att ha varit i Sundsvall i fyra dagar med kompisar och musik.

Det är som att alla mina tankar anhopade sig nu och en liten sorg och ledsenhet dök upp.
Helgen är till ända, nu ska man in i cirkeln och snurra igen.

Borde stämma av med ungarna.
Hinner inte.
De är på väg ut i Livet. Det går så fort.
Mina småttingar har blivit unga män.
Men småttingarna bor därinne, i de unga männen.

Äldste var ut och vände i höstas, krockade med Livet.
Den yngre är snart på väg ut, ser sin bror tveka till Livet här ute, det hindrar hans sikt framåt....

Här står jag, mitt i - och räcker inte riktigt till...

Älskade barn, det är stappligt i början....men håll i, ta hjälp varann, av oss härute, så går det bra!
Jag lovar!

Ett steg i taget.