Hur långsamt kommer man längst?

Vilken underlig dag. Jag har haft en stress och oro inom mig hela dagen, på jobbet. Det var som att jag inte kunde nånting, fattade inte hur man skulle göra och vilka rutiner som gäller angående kundärendena. Jag fick fråga hela tiden om saker och ting. För varje gång jag var tvungen att be om hjälp, så blev jag mer förundrad över hur det är ställt med mig. För att bli klar med mina ärenden så blev jag kvar en halvtimme extra innan jag kunde gå hem. Det tillhör ovanligheterna att man stannar kvar, inom mitt yrke; kundservice. Jag har jobbat här i sex år, men det är som att jag inte har en aning om vad det är jag ska göra. Min kropp befann sig i fäkta/fly-läge och huvudet sökte panikartade lösningar på problem som jag inte kunde peka ut. Det minsta bekymret är jobbet, det vet jag. Ska ta tag i mina privata bitar. Sen.
Jag är innerligt glad och tacksam över mina kollegor, speciellt några mer nära andra andra. De finns där. Stöttar utan att de kanske inte alltid förstår hur mycket det betyder för mig.
En halvfabrikats-pizza står i ugnen nu. Jag satt ute på trappan en stund. Tog en glass. Andades. Försökte komma ifatt mig själv. Ropade in min själ. Undrade om den hörde mig. Försöker igen. Jag är på gränsen. Det är svårt. Försöker...
Min "Vägledare/Bromskloss" Vilma, och jag.