Hur långsamt kommer man längst?

Tack kära väninna, som bjöd hem mig till dig ikväll!

Vi skulle vara många quinnor egentligen, men som du sa, alla hade fått olika förhinder.
Du sa att du förstod om jag inte heller ville komma, men att du skulle bli glad om jag kom ändå.
Så vi blev tre - du, jag och Uppsala-bon med sin lille son.

Det var säkert ett eller ett par år sen vi träffades över en kopp.

För nästan 15 år sedan var vi en samling människor med liknande historier bakom oss, som umgicks nästan som en slags familj.
Ärligt och öppet, i all sårbarhet.
Vi tog varann som vi var, fullt ut, med våra fel och brister, tillgångar och egenskaper.
Vi delade med oss till varann, och vi lärde av varann.
Vi skrattade och vi grät.
Vi hjälpte varann att växa och blomma.
Ni är min Familj.

De senaste åren har vi inte umgåtts lika ofta, vi har alla tagit olika vägar och fortsatt våra resor dit vi är på väg.
Och ändå, när vi väl möts igen, så är det som att komma hem.

Jag vill verkligen säga det, för ofta glöms det bort att sägas.
Jag blir påmind om hur betydelsefulla ni är i mitt liv och vilka avtryck av Kärlek ni satt i mitt hjärta!