Hur långsamt kommer man längst?

Och tur är väl det, annars skulle man väl aldrig starta nåt...

Jag och några arbetskamrater ska ha en loppis på fredag.
Som vanligt är jag ute i sista minuten med att organisera och strukturera.

Tanken är att jag ska bli av med saker som ligger och tar plats.
Ett mindre fullt hus är lättare att städa ur,
den dan man säljer kåken och drar till en vanlig lya.
Om jag också tjänar en slant på skräpet så gör det ju inget.

Naturligtvis har jag nu skapat ett kaos!!
*gaaah*
Grävde mig in i de mörkare vrårna i förråden
och hittade en himla massa kul saker som jag glömt att jag hade;
- ungarnas gamla böcker,
- en del leksaker de gjort på lekis,
 - mina gamla bokmärken (!)
- de gamla ryska-böckerna och mina skrivuppgifter,
- och en himla massa gardiner och dukar..

Vips har jag spridit ut mig i hela huset nu!

Hjälp!!

Jag som skulle stryka lite kläder, och leta fram mer grejer och så,
så jag är lite förberedd inför loppisen.

Men nu orkar jag inget mer,
det är saker överallt!!
Jag måste gå och lägga mig nu!
Jag är trött!

Nåväl,
jag är ledig imorgon.
Det är lugnt...

Jag har bara ett späckat program imorgon som:
- hämta borden till loppisen kl 08:00,
- klippa en kompis vid 11:00
- köra upp borden på plats vid 12:30
- ordna växelpengar på banken,
- och träna karate kl 18.

Så det finns ju utrymme att stryka,
förbereda,
leta mer prylar,
packa ner i kartonger
och så...

Plus att jag rensat i de mörka vrårna i förråden.
Det är väl bra, va?!

Visst?!

=O