Hur långsamt kommer man längst?

Min son Viktor ska göra lumpen!
Ja, han som tog studenten nu vår.

Han åker til Luleå om fyra dagar.

Han bor hos sin pappa sedan tre år tilbaka, så jag träffar honom inte sådär väldans ofta,
även om det har blivit mer den sista tiden...
sen han skaffade bil tror jag...
(fast det tar i och för sig bara 10 minuter att gå från pappan till mig...)

Så iallafall, därför har jag sagt ett tag nu,
att jag vill att han kommer hit innan han sticker iväg och blir Man.
Det känns lite konstig att han bara ska dra iväg och vara långt borta, så länge...

Så jag hade föreslagit några gånger att vi kunde gå ut och käka, han och brorsan Douglas och jag...
på Kinarestaurang, eller nere på Mexikanska haket, eller så...

Så när jag ringde honom idag för att bestämma vad det skulle bli så säger han,
att han "tycker det skulle vara mysigast att bara vara hemma".

Va?!
:D
Då blir jag så där varm i mammahjärtat och hela jag bara ler!

Ja, varför krångla till det?
Det enkla är oftast det bästa!

Det behövs visst inte en massa konstigheter, och dyra plankstekar, eller lyxiga påhitt....
utan det funkar att bara käka en vanlig taco-gratäng med sallad och gegga till,
och en somrig efterrätt med hallon, i soffan med TV:n igång på låg volym och
en avspänd, soft känsla av kravlös familje-närhet.
Kort och gott!
Bara vara närvarande, tillsammans, rätt och slätt.

:-)

Så nu sitter jag här på småtimmarna, framför datorn, och samlar ihop mina tankar och knyter ihop dagen...
Jycken ligger här bredvid och snarkar tryggt, sönerna har dragit sig tillbaka och sitter på Douglas rum, och en kompis till honom har också ramlat in........TV:n står och dum-går för sig själv, och en vam känsla ligger över Lilla Huset på Sabbatsbrottet.