Hur långsamt kommer man längst?

...tänkte jag.
Så tog jag tag i de här stora besluten man ibland måste göra:
I detta fallet handlade det om att skriva sitt första inlägg på sitt livs första blogg! *fasa*
Det är nästan som att kasta sig ut från högsta, på ett utomhusbad vid nån större insjö, och man har fortfarande sviter av Hajen 1 man såg i sin ungdom och skräcken av att hamna långt ner i djupet och inte riktigt veta hur det känns, vad som döljer sig där under, och om man kommer att klara den här grejen...
Så är det för mig nu.....*gulp*
Samtidigt vet jag ju att det inte finns några hajar i svenska insjöar, så skräcken blandas nu med lite förtjusning och ett stänk av adrenalin.
JAAA!! Jag är på gång! Jag skriiiiiver!!
*lycklig*

Jag tror det får räcka så för ikväll.
Det tog på krafterna, kan jag säga....*puh*
Jag är förkyld och krasslig nämligen, och då klarar man inte hur mycket som helst.
Ett stort beslut får räcka!

(Hmm....var det inte nån som sa nåt i stil med "ett stort steg för mig, men ett mikroskopiskt för mänskligheten"....eller blandar jag ihop det?)

God natt!