Hur långsamt kommer man längst?

Ibland undrar jag var gränsen går mellan djurvän och stolleri?!

Jag hade jobbat första arbetsdagen,
*grinar en skvätt när jag tänker på det*
och jag slutade 18:00.

Bilen hade 11 anmärkningar på besiktningen förra veckan så jag promenerar rätt mycket.

På hemvägen genade jag genom kyrkogården,
ja, jag bor alldeles bredvid.
Mitt i ett bestämt steg såg jag en stackars halvtorr mask
som låg där hjälplös och halvstel, och gjorde små knyckiga försök till rörelse.

En asätande(?) myra gick bredvid masken och såg hungrig ut(?),
noterade jag, och jag böjde mig hastigt ner
för att flytta masken till gräset bredvid.
(Jag spottade i alla fall inte på den och gjorde ett hål med fingret i gräset och stoppade ner den,
som jag gjort tidigare i mitt liv.)

Väl hemma så tog jag ytterligare en sväng med bajsnödiga jycken Vilma,
innan jag åter hemma igen,
bytte om till "företagskavajen" för att infinna mig på ett affärsmöte strax efter kl. 19:00.
En bil-buren kollega hämtade mig tacknämligt nog.

Efter dryga timmen var jag tillbaka hemma igen
och dressade om till ledighets-plagget,
tog jycken med mig igen för att gå ner till affären innan den skulle stänga för kvällen.
Toalettpapper var nämligen näst intill helt slut redan imorse.

Vi spankulerade ut igen, jag och Vilma och naturligtvis skulle Ior - katten med.
Hans territorium sträcker sig bara fram till kyrkan och runt kyrkogården
och jag tycker det räcker utmärkt så.

Men naturligtvis följde han med oss ihärdigt och avvek aldrig vilket han brukade göra.
Jag tillbringade en kvart-tjugo minuter åt att ta rundan tillbaka runt kyrkogår´n och tillbaka hem igen.
Jag hivade in katten och började om med promenaden till affären.
Det gick bra.

Men tanken slog mig att det kanske inte är normalt att hålla på och lalla så med djuren som jag gjorde.
Det var väl för tusan bara att traska på och skita i kattrackarn, men inte´rå!
Fast å andra sidan hade jag inget bättre för mig.
*hostar lite löjligt*

Men för övrigt,
nog känns det att man hade mer tid att disponera över på ett behagligt sätt under semestern
och att det är betydligt mer knapert med den varan nu.

Efter en dag på jobbet kom den insikten
"som en räkning lagom till lön", typ.