Hur långsamt kommer man längst?

Jag lär mig ta det lugnt.

I helgen gjorde jag inte många knop men dagarna passerar ändå, och tråkigt har jag inte. Visserligen sover jag bort det mesta av förmiddagarna, men jag behöver säkert det. Jag försöker lyssna på kroppen, acceptera att jag är trött och tillåta mig att ta det lugnt, känna efter och  vila.

I fredags var jag ledig och var på stan med min kära väninna. Jag fick en del ärenden gjorda fast i lugn takt, och vi både fikade, shoppade och drog en lunch ihop. Planlöst, spontant och sansat.

Helgen låste jag in mig mer eller mindre igen. Städade och gjorde lite god mat. Älskar verkligen att laga LCHF-mat (låg-kolhydrat och mycket fett+protein). Det är få ingredienser, ren mat, gudomligt gott och min mage är lugn och snäll. Blomkåls-och spenatgratängen med fetaost, har jag gjort fler gånger, nåt kött till och beasås.
Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag älskar matlagning, men nu gör jag det.
*ler lite förundrat över det en stund*

Jag har köpt D-vitamin men det är väl lite sent påtänkt, det mesta av vintermörkret är ju förbi. Men faktiskt har jag tagit mig ut på promenader i dagsljus några gånger nu, och det ÄR ju ljuvligt, bara man kommit sig iväg.

Här är några vinterbilder:













Jag är så glad att jag bor där jag bor, ur så många aspekter!
:-)

Varje nytt år så känner mig ren och full av möjligheter och förhoppningar. Så är det kanske för alla, jag vet inte. Mina mål och riktning för detta året tänkte jag blogga om, för att jag behöver sätta dem i ord. För mig själv. Tydlighet är bra. Men först ska jag skriva lite om Allvaret. Allvaret i min...man kan säga, "sjukdom", nästan.
 
Början på detta året har gett mig några käftsmällar av insikt, eller de försöker iallafall FÅ mig att inse - just Allvaret..

Med tanke på året som gått och:

- utfasningen av min 21-årige son,
- maniskt letande lägenhet till sonen,
- övergången från mamma-i-23 år till Quinna-med-utflugna barn,
- mycket(!) egen träning med fokus på svart bälte,
- heltidsjobb som krävt en hel del övertid,
- trixande med ekonomin,

....så kan det räcka för mig, och till och med bli FÖR mycket!!
Jag blev helt enkelt överbelastad, överhettad, och dränerad.
Been here before, done this over and over again...

Jag går ju och pratar hos en kvinna ett par gånger i månaden.
Jag inser - just nu - allvaret i min s.k. Sjukdom. Jag har en tendens att köra över mig själv, för att vara stark. För att det är så man gör, man klarar av saker. Vem hjälper en annars?

Jag har inte känt efter utan tryckt undan signalerna. Jag har alltid gjort så. Det är en gammal trist meningslös vana. Som jag nu ämnar bryta. Med hjälp av den här kvinnan jag pratar med, känns det möjligt. Jag vågar tro att jag ska klara av det. Det är banne mig som ett jädra missbruk, det här att gå runt i livet med gamla skit-vanor som förgör mig. Där jag inte stannar upp och Ser Mig Själv och vad JAG behöver. 

Samtidigt har det säkert varit nån form av "belöning" i det här. Som att jag "slipper ta ansvar för mina val eller undvikande av dem", "undviker konflikter", "lever i en värld som är positiv och ljus där mörker inte finns, för Mörkret vill jag inte se, jag är rädd att inte hitta ur det".....?
Det kan vara så.


Jag känner mig allvarlig nu.
Trött, allvarlig och målmedveten.
Jag behöver ta hand om mig och mitt "allvar och mörker" för att kunna hitta tillbaka till min glädje och mitt ljus.
Allting, är jag.

När jag kom hem från jobbet i fredags så stängde jag av mobiltelefonen, låste dörren och gav upp.
Jag var så trött, så slut. Efter ett tag upptäckte jag att det kändes som en stor Frihet, jättelyxigt och nästan busigt härligt att jag var o-nåbar! Jag var så ifred som man bara kan vara och det var hur underbart som helst. Samtidigt var jag så slut så jag nästan var gråtfärdig.

Jag gjorde inte många knop den här helgen.
Sov typ 12-timmars pass. Och ända var jag lika trött. Det sved i ögonen, kroppen gick i slowmotion och den tydliga överlevnadsinstinkten jag kände styrde upp vägen för mig med - Vila, Vila och Vila!

Och det gjorde jag.

Igår, måndag var det arbetsdag och jag kände mig redo och utvilad. När halva dagen gått var jag sådär trött igen. Det är inte för inte som jag sitter i ett eget rum på jobbet ;-) Det är nog med de kunder jag pratar med på en dag och det arbete jag utför. Det räcker inte till så mycker mer och då jag väl är hemma är det äta och inget mer som det finns kraft till. Och faktum är - att när det är tyst och lugnt, och jag får behålla tankarna för mig själv så blir jag med-veten....

Jag är stolt över mig själv!
Jag har sagt NEJ flera gånger idag!

Blev tillfrågad av en väninna om jag ville gå och se Hamilton på bio ikväll, men jag sa nej. En annan vän ringde och frågade om jag ville ha en lunch-date, men jag sa nej.

Igår avbokade jag ett ledarmöte på kvällen, för det fanns ingen ork.

Idag är det fredag och jag har hela helgen på mig att "recover".
Det ända jag har är en fika med sensei Fred på lördag och ett träningspass med Hans på söndag.

Resten är Tid till Mig Själv!
Jag ser fram mot det, jag behöver det och jag längtar.
Jag ska plocka bort granen - om jag känner för det.
Städa och dammsuga - om jag vill.

Jag ska vila, dricka te, ligga i soffan, glo på TV, läsa nån bok och ta nån kaffe när det passar mig. Jag ska bry mig om mig själv i helgen.

Because I´m worth it! And I need it!


Trevlig helg till er mina vänner.




;-)

Jag är trött min vid gott mod.