Hur långsamt kommer man längst?

Efter att ha haft smockat med happenings omkring mig under en längre tid,
så åkommor och konsekvenser blivit resultatet av mitt sätt att ta mig fram i vardagen,
...vilket är ett riktigt klumpigt och osmart sätt..
så är det som att jag nått mål,
pannan i väggen,
bensinen är slut,
börsen är tom,
tåget har spårat ut,
glassen har smält,
solen har gått i moln,
snön har lagt sig...
ja, ni fattar....
Det har stillat sig.

Det är som att allt sker ju ändå, oavsett om jag sätter mig på tvären eller om jag är med på´t.

Så nu är det som att jag åker med, och lämnar över.
Det som sker det sker.
Jag kan ju visserligen försöka styra lite åt vilket håll jag ska,
och just nu....så känns det lite som att windsurfa,
(ni som var med på 80-talet minns väl?)
- så in i bomben svårt det var först men sen när man fick till det,
så gled det rätt bra!
Och man kunde faktiskt samarbeta med vinden och vågorna,
för att styra och ta sig fram åt det håll man tänkt sig...på ett ungefär iallafall...

Lite så känns det nu....
Jag åker med, finns till, slappnar av, släpper taget, har tillit...
och är enormt tacksam att jag har så fantastiska människor runt mig!
Gemanskap med människor är Allt!
Det är Kärlek det!
Ibland är det tuff kärlek, men ändå kärlek.
Faktiskt!



Bild: Vilma