Hur långsamt kommer man längst?

... att smärtan kan kännas så konkret!
Jag kunde inte sova inatt.
Huvudet värkte så jag trodde det skulle gå sönder.

Jag hade haft ett samtal med min iblandbo, ett sånt där samtal som behövs emellanåt, för att scanna av förhållandet....

Efter det åkte jag hem med den otvättade tvätten (felbokad tid i hans tvättstuga och min maskin är trasig).
Det var sent, men jag loggade in på datorn och gjorde räkningarna.
Jag fick lägga undar ett par räkningar, TV-licensen och en räkning från vårdcentralen.
Noll kronor att leva för.
Den här månaden också.

Försökte febrilt hitta något positivt i det...
Jag kände mig nöjd en liten stund med att jag faktiskt klarade av att betala de flesta räkningar med min 87,5% lön och arbetsgivarens bonus som blev lite mer.
Men efter ett par minuter ramlade verkligheten över mig som ett betongblock!
KRASCH!

Jag gjorde kväll och kröp ner under täcket och drog igång min avslappningsmusik....
men jag kunde inte sova när jag insåg...
att jag inte har pengar att betala fotot på min 18-åring som tar studenten om någon vecka.
Att jag inte kan köpa nån present till honom på avslutningen.
Att jag inte har något att köpa mat för när vi ska till Stockholm på ett sedan tidigare betalt seminarieum.
Att jag måsta låna pengar för att betala hotellet, som visserligen är väldigt billigt, men ändå...
Att jag inte kommer att få några pengar alls förrän till midsommar.
Att jag inte kommer ha råd att köpa foder till jycken, den där 15-kilossäcken för 399:- som är bra för hennes mage.
Hur ska jag få ihop till mat till mig och min 17-åring, under en månad?

Jag grät mig till sömns och kände mig som stans looser, och världens ensammaste mamma.

När klockan var 4:45 och jag fortfarande inte somnat, och huvudet bankade ännu och tårarna brände....
plus att jag bett ett antal gånger till Gud, både om Sinnesro så jag kunde få sova för att orka kliva upp när klockan skulle ringa,
och om vägledning att ta mig igenom det här, så somnade jag till slut....med en överenskommelse mellan Gud och mig att jag ringer och sjukanmäler mig från jobbet imorgon.

Jag har fortfarande huvudvärk och känner mig bakis...
(jag har inte druckit på 12 år, men minns nu hur en baksmälla kändes.)

Jag var till veterinären med Vilma för en stund sedan på en bokad tid, och hon fick antibiotika för en hudinflammation hon fått pga nedsatt immunförsvar för att hon äter cortison ständigt.
Jag blir lite ledsen och uppgiven igen för att jag inte kommer kunna ta ut medicinen förrän om en månad.

Och det är bara den 28:e idag.
Det är 27 dagar kvar att ta mig igenom.

Jag vet att det kommer att lösa sig på ett eller annat sätt.

Men det dränerar mig på Kraft.....

Utmattad, på gränsen till total Uppgivenhet, försöker jag ändå leta efter min krage så jag kan rycka upp mig i den...
...som Mia Törnblom, skulle sagt.




Nu ska jag göra en budget för kommande pelletspallsinköp, amorteringar, elräkningar och vattenfakturor, hundmat i säck, presenter till kommande födelsedagar och tillställningar, veterinärbesök och bilverkstadskostnad, matinköp, och kanske en och annan hygienartikel....