Hur långsamt kommer man längst?

...eller hur fort kan det gå?

Hade tänkt sova ut länge denna Kristi Himmelsfärsdags morgon.
Till 12:00 åtminstone.

Efter att ha varit trött en längre tid så såg jag det som min chans till återhämtning.
(Jag kommer att skriva om min "sjukdom", nära-utbrändhets-upplevelse lite senare..)

....bara därför så jävlades jag lite med mig själv genom att dra ut på kvällen och natten igår,
så jag satt uppe och bloggade till 01:30 då min son sa att jag inte borde sitta uppe så här sent.

Men kl 09:00 kom min udda hund in och gnällde och la upp huvudet på sängkanten och såg söt ut...

Så brukar hon aldrig göra!
(Hon får aldrig vara i sovrummet och släppa hår&hud, vi vill ju att min partner ska kunna andas då han är här.)

(....otäck känsla uppstod.....jag hade ett marsvin för 10 år sedan som en kväll klev ur sin bur som alltid stod öppen, han tog sig över den höga tröskeln och in i vardagsrummet där jag satt och såg på TV.
Hade aldig hänt tidigare, men jag tog upp honom och han satt hos mig och vi umgicks och myste tills jag skulle gå och lägga mig.
Morgon därefter låg han död i sin bur.)

När de kära djuren beter sig annorlunda då är det som att det är nåt i görningen.... och jag undrar vad det är med jycken Vilma....



Så jag gick således upp och tog en sväng med henne, fixade frukost ute, för det är fint väder idag, kors i taket!
Det har regnat och varit gråkallt länge nu, så faktiskt kan jag känna tacksamhet att Vilma väckte mig.

(Den lilla kapseln till vänster om mandarinen är en Omega3. Den i kombination med jonglerandet ska förhoppningsvis få mitt minne och andra viktiga funktioner i hjärnan att komma tillbaka igen, se kommande blogg)



Nu har sonen vaknat, hunden är nöjd, solen skiner där ute
och jag ska ta itu med min budgetkalkyl *ops* som egentligen var dagens "Att Göra"-punkt,
men som jag visst glömt bort... *tittar ner i golvet och rodnar lite*....

Jag gör visst som min idol Mia Törnblom skriver i sina böcker; tar tag i helt andra sysslor som akut verkar mycket viktigare än just det man föresatt sig men som vips prioriteras om till "Ta-Det-Senare"-punkten...

Men jag är ju inte sämre än att jag kan bättre mig - så hej på en stund... jag har lite viktiga saker att ta tag i!
;-)

Jag tycker ni verkar lösa ert förhållande rätt så bra, i bland så vill man ju bara vara ensam också... Men ändå liksom VETA så att man kan umgås och lägga tid på ett bra sätt. Då jag och Thorny bodde i sär och även fortfarande nu då vi bor i hop får vi se till att vi har tid TILLSAMMANS bara han och jag och resten av familjen + deras kompisar förståss ;-) Det är inte enkelt med förhållanden, man måste jobba på dem jämt juh. Jag har bott ensam så länge med barnen så i bland tycker jag det är skönt då han jobbar kvällar/ nätter så att jag får vara " i fred".... Jaja, nog om det.. Hur går det med Vilma, blir hon bättre på sommaren då hon kan vara ute mer?

*Sussie och Micke: Tack! *varm i hjärtat*
Ja, önska får man, men det är säkert en lärdom i vår situation.. fast man kanske inte förstår det just nu. Men vi jobbar på´t.
:)
Saknade dig i Stockholm sist, (hoppas det gick bra med allt!) men rätt vad det är så syns vi i Märsta nån dag istället.
Vi fick ju träffa din hälft iaf.
Kram och tack för att ni finns!
Gunilla o Peter

*Sussie och Micke: Tack! *varm i hjärtat*
Ja, önska får man, men det är säkert en lärdom i vår situation.. fast man kanske inte förstår det just nu. Men vi jobbar på´t.
:)
Saknade dig i Stockholm sist, (hoppas det gick bra med allt!) men rätt vad det är så syns vi i Märsta nån dag istället.
Vi fick ju träffa din hälft iaf.
Kram och tack för att ni finns!
Gunilla o Peter
*Laban: Varsågod, glad att jag kunde hjälpa till.
*Tessa: Sant. Relationer är till för att arbetas på. Det är inget som sköter sig av sig självt. Det är som trädgårdslandet, självkänslan, kondition och TaiChi - man måste underhålla det ;P
:o
Och Egen Tid behöver man precis som Tid Tillsammans..
Tja....både hundstackarn och min iblandbo mår bättre på sommaren då man är ute mer o dörrar o fönster står öppna för jämnan.