Hur långsamt kommer man längst?

Attans!
Här har jag suttit och skrivit och grejat en bra stund och när jag är klar och ska avsluta med en bild så gååår det inte!
Naturligtvis så har jag loggats ut för att sidan legat uppe för länge medan jag grejat med allt annat under halva kvällen. All text är borta!
*morr*

Tänkte logga ur, och strunta i det.. men det kändes som att jag skulle försöka få ner det ändå.
Bitar av det iallafall....

Det handlade om min ursprungsfamilj.
Efter att ha varit därnere på min semester så blir det att jag tänker lite på hur det egentligen ligger till med saker och ting.
Syrrorna bor där inte långt från varann, Ingarö och Gustavsberg. Och farsan bor nån halvtimme därifrån nämligen Saltsjöbaden medan morsan bor i Märsta nu. Hon bodde nyligen i Sala. Och innan dess några år uppe i Sollefteå faktiskt.

Jag gjorde en geografisk flykt, (troligen) då vi flytta upp till Sollefteå, jag och barnen och deras pappa.

Finns en sorg i att jag som barn flyttade runt vartannat år, mamma jag och systrarna. Pappa bodde kvar.
Jag lärde aldrig känna kompisarna i skolan så väl, för jag visste ju aldrig hur länge vi skulle bo kvar.

Jag hade ändå rätt lätt att lära känna nya kompisar, dit jag kom, men det var mest ytligt. På deras villkor.
Självbevarelsedrift.

Sen fortsatte jag med samma ytliga kontakter när jag blev vuxen.
För jag vågade nog inte skapa nära relationer med vänner....
Omedvetet inlärt.

Idag är jag tacksam att jag är jordad i Sollefteå, sedan 15 år tillbaka, 50 mil från min ursprungsfamilj, inte för att det är ett långt avstånd dit alltså, men att jag har planterat mina söner här.
De trivs med att bo här.

Jag har visserligen följt i min "familjs mönster" och fortsatt flytta men det har varit inom stan.
Närmare bestämt... 8 gånger sedan jag och barnens pappa gick skilda vägar.

Grabbarna var fyra och sex år då.
Det finns en sorg i det.
Att de också var med om föräldrars skilsmässa och fått flytta runt...
Men de har gått i samma skola, på samma ort, med samma kompisar och det känns bra.

Jag är glad att jag lärt mig ett annat sätt att leva här i norr.
Storstan för mig är inget hälsosamt längre.
Då var det självklart, att vara mitt i "pulsen".

Idag är det lugnet som gäller för mig.
Dock är det något som jag ständigt behöver påminna mig själv om.
Att ta det lugnt.
Att göra en sak i taget.
Att stilla mig.
Att lyssna inåt och Vara närvarande...

För annars faller jag in i De Gamla Mönstret och jag har ju facit genom att titta på min ursprungsfamilj.
Jag kan välja hur jag vill leva, känna och utvecklas.