Hur långsamt kommer man längst?

Efter att ha varit nere i kolkällaren och harvat runt nästan en vecka, så känns det rätt bra nu.

Inte så att jag skuttar runt och är social och öppen, glad och fylld av initiativ och engagemang.... nix-pix!
Icke..... det är nog bara så att jag vant mig vid den lugna, stilla, introverta "jag".....
Det är skönt att vara här....lite egotrippat faktiskt...för jag är introvert, inåt, i mig själv.

Och det kan ju vara så enkelt att detta är en form av återhämtning...hmm.... 
*funderar*
...jag menar i mitt vanliga liv, i vanliga fall....
så är jag en utåtriktad person....
som jobbar med folk, åt folk och för folk....serviceyrke alltså...

Med barn, iblandbo, vänner och i arbetslivet så är jag ju extrovert, utåt, utanför mig själv och riktad mot andra...
och så rullar det på....
Hmmm......

.... till slut så har jag tappat bort mig själv! .... jag vet inte...
...jag spekulerar nu.... *ivrig*...
och för att hitta tillbaka till Mig, så "tvingar" mitt Sanna Jag - mig...helt enkelt ner i källaren....
....whaooow...
ja, för att samla ihop Mig igen!!!

Ensam, trött, och kraftlös så finns ju ingen annan än Jag, därnere!!
Och jag får så lov att tvångsumgås med Mig Själv only !!
Jag möter mig själv igen!
Återtar kontakten, kommer i fas, den suddiga konturen av mig själv blir klar och tydlig!

Fy hundan vad smart!!   =D
*impad*

Tack Universum som vägleder mig när jag irrat iväg åt fel håll!
*ler stillsamt*