Nere i kolkällaren..
Ibland är det som att ingenting känns roligt.
Idag är det en sån dag.
Antagligen har jag redan varit där nere i kolkällaren några dagar redan, men jag har inte velat låtsas om det....
....så då gör jag allt möjligt för att slippa inse det -
- städar badrummet,
pratar oavbrutet om saker och ting och skapar diskussioner med nära och kära,
sorterar bland papper,
bakar bullar, bloggar,
läser eller går nån extra lång promenad med hunden.....
Men nu känns det tydligt....
Jag var introvert på jobbet.
Jag känner mig allvarlig.
Jag har ingenting att säga.
Det är som att jag tror att jag aldrig mer ska kunna skratta...
...och det är en sorg i det!
Nu när jag känner efter.... när tröttheten får mig att stanna upp...
och det är som att ingenting har någon betydelse längre.....
så faller jag handlöst ner i det mörka, tysta......
och det känns som att det kvittar.
Nånstans vet jag att det kommer att gå över.
Att jag kommer att ta mig upp ur källaren när jag grävt färdigt....
Inte vet jag om det fullmånen som lett mig hit...
eller brist på sömn..
eller oro för något,
det kanske bara är nån vanlig hederlig pms!!
...eller så är det nåt som jag borde ta upp och titta lite närmare på...
Men det är känsla av Total Ensamhet.
För ett par dagar sedan följde jag med en väninna in i bokhandeln,
jag gick förbi en hylla, och där fanns en bok som påkallade min uppmärksamhet
och ville följa med mig ut, så vad skulle jag göra!?
Jag köpte den.
av Théresè Bertherat
i samarbete med Carol Bernstein
Så nu ska jag ta kvällrundan med Vilma och sen göra som min trötta kropp säger åt mig - gå och lägga mig och läsa lite i boken.
För jag tror att det finns en anledning att den boken kommit i min ägo, det är något jag behöver få veta....
för att komma upp i ljuset igen och uppskatta det.
Fina och tänkvärda ord....
Du skrev:
"Ibland måste man nog ner och arbeta lite i sin källare... för att komma upp i ljuset igen och uppskatta det."
Med den meningen slog du huvudet på spiken, det är helt enkelt klockrent! Det ÄR så Gunzan.....
Tro det eller ej.., det du känner är normalt....
Du är bara människa och förmodligen är det du känner resultatet av ett hopkok av för lite sömn, fullmåne, inga vitaminer, pms mm mm mm
Jag tror att boken "Kroppen har sina skäl" har något att säga dig.., läs den och ta den till dig.... Det finns en orsak varför vissa saker och människor kommer i vår väg...
Jag är mycket glad över att du kom i min väg!!!
*kram*
PS ...inga PV på boken va....? *ler pillimariskt* DS
...efter påtryckning måste jag säga även att Micke är glad över att du kom i hans väg.....
Tack!!
*tårögd*
Tack Ljuvliga Bäjb för de orden!
Jag är också glad och tacksam att du finns, och har ramlat in i mitt liv.
(faktiskt så har min tillvaro fått ett extra skimmer)!
Och efter lite påtryckningar från mig själv, så får jag säga att även Micke förgyller tillvaron. Det är lite roligare att gå på jobbet, tex.
Nu tar jag med mig boken och går och knyter mig.
Inga PV på den, nix ;o
KRAM och go´natt så ses vi!
*snyftar lite tårögt än, men är varm i hjärtat*