Hur långsamt kommer man längst?

Tänk att det blev en härlig dag, idag igen!
Solen var framme mest hela tiden även om den ibland gömde sig bakom en del vilsna moln och då blev det kallt. Jag sov länge, men kom igång efter frukost och en dusch. Det var mycket folk både i parken och på gågatan och liv och rörelse. Det är ju under den här Nipyre-veckan som "det händer" - alla är här!

Jag träffade en del "kändisar" och surrade några ord, tog nån kaffe här och där, men det bästa var nog en stund med Douglas, yngste sonen. Jag blir alltid glad av mina barn. Förra veckan var jag till Viktor och hörde lite om hans äventyr.

Det var några unga tjejer som sjöng jazz-blues på Kafe Petter och vi var där och enjoy-ade och fikade.

Douglas och Olivera.

Senare skulle det vara uppvisning av judo och Aikido och jag ville se det, så vi gick vidare och Olivera tycktes mest vilja klappa allehanda hundar vi mötte, från den lilla schäfervalpen vi såg till de här jätte-goa bjässarna:

Ungdomarna drog en hamburgare där i parken och jag gick hemöver för att käka
och senare spela frisbee-golv med goa vänner innan det skulle bli dags att kila iväg och jobba.

Ännu en härlig dag är till ända.
Jag blir glad av mina ungdomar, de värmer hjärtat.