Mitt barn på Kebnekaise!
Jag ringde Viktor idag för jag ville träffa honom och höra hur han haft det på sina resor. En stund senare var jag hos honom och drack kaffe. Han hade sin flickvän där och en kompis till dem. Alltid trevligt att surra lite med unga människor. Han loggade in på facebook där alla bilderna var utlagda. Och de visades på hans maffiga plattTV-skärm! Bilderna från resan till Frankrike och tillbaka som han och kompisarna gjorde har de inte lagt ut än, men bilderna från Kebnekaise - och vilka bilder sen!
Jag är så glad för hans skull, jag kan nästan känna med honom, upplevelsen - att ha gjord det! Att ha bestigit Sveriges högsta berg - 2000 meter över havet. Att testa sina gränser, både mentalt och fysiskt. 17 timmar tog det visst för att bestiga det.
De fick visst gå upp på ett berg innan, de kallade det för "Onödiga Berget" men det var så vandringsleden gick, som bestod av både små och stora stenar att ta sig fram på, och senare även snö. Tänk att äntligen kommit upp på det berg som de sett hela tiden, långt där framme, hela tiden och länge....
Ja, det är stort, förstår att det var en stor upplevelse och vi pratade om det.....
Min älskade son!
:-)
Här är de två vandrarna i startgroparna.
Min son på väg upp.
Här sitter han, på Sveriges högsta plats - vilken känsla!
En halvtimme av Storhet, njuter visst av vyn, sin prestation och en öl ;)
På väg ner igen.
Viktor på båten som tar dem till bilen i Nikkaluokta.
De gick därifrån till bergets startled, men båten tillbaka. Smart.
Viktor, min fina grabb! Jag saknar ord det känns i hjärtat
för jag är så glad för hans skull att han gör sånt här, upplever.
Nu tittar vi på bilderna igen - kolla in utsikten!
Se det stora! Föreställ dig känslan däruppe i Tystnaden och Stillheten!
:-)
Åhh så vackert däruppe, vilken utsikt :-)
I Nikkaluokta har jag varit för hundra år sedan ;-)