Hur långsamt kommer man längst?

Den här veckan har gjort mig påmind om hur bra jag mår nu för tiden egentligen, och jag har blivit påmind om hur illa ställt det har varit tidigare. För den här veckan har jag tillbringat i full fart, farligt nära väggen och med adrenalinet rusande i kroppen.

Jag känner mig jagad, pressad och stressad av olika orsaker som jag egentligen inte kan sätta fingret på när det gäller privatlivet och på jobbet så har jag känt att jag inte har någon kontroll. Mycket nytt, mer information, andra arbetssätt, kampen mot klockan och göra rätt saker på rätt tider enligt schema.

Känns lite som att jag tappat taget och släpar efter ett rusande X2000.

I det här läget så tappar jag självkänsla, självförtroende och känner mig flyktbenägen och faktiskt en klump i halsen av gråt och rädsla vid minsta lilla motgång. Det är inga bra signaler.....
Eller det är nog bra förresten, för det talar om för mig hur jag mår!
Jag tar mig inte ens tid att använda min lilla bönematta!

Turligt nog är så är jag ledig imorgon fredag.
Även måndag, så det blir en 4-dagars-retreat för mig att kliva av det hysteriska tåg-resandet och istället finna en plats där jag kan möta mig själv igen.




Jag behöver stilla mig, och vänta in min själ.
Igen.