Hur långsamt kommer man längst?

Kände att det är nog bäst att jag skriver ett nytt inlägg, med tanke på att jag kanske blev fööör öppen med förra.
Det kan ju kännas lite obekvämt för eventuella läsare. 
Så då byter vi till nåt bekvämare inslag som är mer nära verkligheten:

När jag kommer hem från jobbet på Kundsupport, efter att ha pratat mig hes i telefon en heldag, med massor av folk från hela Sverige,  ja ibland även från grannländerna,
så längtar jag till Hemmets Lugna Vrå för lite återhämtning och vila.

Men - i mitt 94 kvm enplans-hus är det ibland som att komma in på jobbet igen.
Det är full med folk!!
Mina två unga män till söner tar mycket plats som det är, och har de sen sina kompisar där,
eller som den äldsta som har en flickvän som bor här titt som tätt - då blir det trångt.
Eller trångt och trångt, men jag är inte ensam och själv, utan det är huset fullt av en massa röster och samtal och ljud och liv och rörelse och det är...underbart!
Men näääär ska de flytta hemifrån??

Jag älskar mina ungar, och deras kompisar har jag sett sen de var snoriga smågrabbar på tre-hjuling så de tillhör också familjen, och det är härligt att äldste har en flickvän.....
Ja, de här unga människorna är underbara.

Det är så här det är! Så här har det varit i över 20 år. This is life. :)
Och den dagen som de flyttat iväg till egna lyor, vilket är ganska snart, så kommer det att bli väldigt tomt.
Väldigt tomt och stilla....och tyst...

Men samtidigt kommer det kännas härligt att de tar över, tar över sina egna liv liksom.
Jag hoppas då att de har med sig det de behöver ha för att möta vuxenvärlden som sunda, vettiga och kärleksfulla människor.

Och jag gjorde det bästa jag kunde.

Over and out.