Hur långsamt kommer man längst?

Jag har överlevt första karatepasset den här teminen.
Det var inte superjobbigt, men för mig var det jobbigt.
Musklerna var svåra att kicka igång, och flåset var inte att skryta med.
Det svartnade för ögonen några gånger men jag höll ihop.
Nu där jag sitter och skriver - så känns det liksom att jag sitter. *s*

Jag är glad att vi är igång, för hur det är så blir jag alltid så lycklig och energifylld efter passen.
Känns som att det är gott att leva.
Enorm livslust och glädje bara svämmar över mig.

Men när jag nu har duschat och ätit och ska göra mig redo för att hoppa i säng,
så känner jag en liten....sorgsenhet?
Vad gör den här? Nu?

Jag har varit på healing, energimassage kan man kalla det annars och det har tagit bra.
Riktigt bra!

Insikten den senaste gången var att när jag ligger där.....så kan jag inte fly!!
Det finns ingen dator, ingen tv, ingen choklad, inget kaffe och ingen att prata med...

Det är bara jag.
Och mina känslor....
Åsså hon som healar såklart
men hon pratar ju inte under tiden.

Jag kan inte fly, utan jag ligger där - och smärtan i magen, från min sorg, gör ont - så in i baljan!
Tårarna rinner och känslorna river sönder mig!
Men efter en liten stund, så avtar det...och jag har kommit ut på andra sidan liksom.

Jag är fortfarande överväldigad av upplevelsen fast det gått en vecka.
Jag fick svar på var min sorg kommer ifrån!
Den som jag burit med mig länge, länge utan att veta om den,
men större delen av livet försökt springa ifrån.

Fanken vad djupt det här blev dah, men det är häftigt.
Att man faktiskt kan leta rätt på gammal skit och rensa ur det!
Men man måste nog våga söka upp det...
Våga hitta det, för att bli av med det.

Jag är en modig tjej.


Hmmm......känns bättre nu :)

Tack för att jag lyssnade.