Hur långsamt kommer man längst?

andra karate-passet.
I förrgår var det terminens första pass.

Sommaren har rullat på utan jag att egentligen rört på mig nånting.
Det var inte min plan, men så blev det. Annat kom ivägen.
När man inte har nåt direkt mål, så vet man inte vart man ska
och då hamnar man kanske inte riktigt där man tänkt sig....

Det är skönt att vara tillbaka till karaten igen.
Det är som att min kropp är glad att jag äntligen lyssnar på den.

Trots att svetten rann, ansiktet hettade, färgen var tomteröd, den svettvåta dräkten fastnade mot kroppen, halsen kändes som sandpapper, lungorna som små valnötter och jag trodde ett tag att hjärtat skulle hacka sig ut genom bröstet på mig.
Ändå....så är det som att jag och min kroppshydda äntligen fått kontakt igen.
Som gamla vänner som inte sett varann på länge och inte ens vet om att de saknat varann, men blir jätteglada då de träffas igen.
Va?!
Eller hur?!
Och vill fortsätta hålla kontakten!
JAAA, precis så är det!!

1,5 timme senare, efter att ha kört grundträning, partekniker, fighting, slängt varann i golvet (under kontrollerade former naturligtvis och alltid med respekt och bugningar) och sist men inte minst ett intensivt styrkepass för att pressa ur de allra sista krafterna, fast man trodde att det inte fanns nåt mer....så avslutades passet med en stunds meditation i sittande ställning.

Duschen har inte varit så angenäm på länge, som nu!

Några minuter senare stod jag på Stures och beställde 2 skrovmål, ett till mig och ett till sonen.
Jag var så hungrig så jag visste vart jag skulle ta vägen!
Kroppen skrek efter nåt att fylla på med...fast jag hade ju kunnat åkt hem och kokat några ägg,
eller gjort några goda makrillmackor
eller kokat nån gröt....

Men gissa om det satt bra med en riktig köttig 150g hamburgare med bacon och gegga och en stor Cola!
Mmmm.....

Men det får inte bli någon vana. Stures alltså.
Men karaten :-D


Bild:www.sollefteasim.com