Hur långsamt kommer man längst?

Min bildskärm gick sönder häromdagen!
'*fasa*
Försökte manipulera till mig min 17-årige sons dator en stund, men det var ett kort "nej".

Han föreslog vänligt att jag kunde ta upp den gamla bildskärmen nere i källaren.
Den hade jag glömt.

Moloken gick jag ner och hämtade upp den.
Vad liten den kändes!
Hade man sånt här för.....ett antal år sedan?

Jag tog upp den och tänkte "vad som helst bara jag kommer ut i blogg-världen!!"

Efter att kopplat in den lilla apparaten, och dragit igång den.... och kommit ut på bloggsidan....
och hämtat mina läsglasögon för att se den lilla, lilla texten,
....så kunde jag känna att ett visst lugn infann sig....
Mmmm.....

Konstigt....
förut tyckte jag att  -"vaddå blogga, hur kan man hålla på med sånt, skriva nå´ korta meningar om sig själv som ingen är intresserad av och som inte fyller någon funktion - va meeeningslöst!! Vilken ego-tripp!!"

........och här sitter jag nu....vid min sons dator.
Kan inte låta bli.
(Det är mycket större bokstäver här och jag behöver inte glasögonen....)

Sonen har sina kompisar nu i "mitt" vardagsrum så jag frågade om jag inte kunde få gå in på hans dator en stund och blogga.

De sitter och ser nån film som de inte vill att mammor ska se...
Det gäller för smarta (läs: bloggberoende) mammor att välja tillfälle för att få sin vilja igenom ;-)

Iallafall - Bloggandet fyller faktiskt en funktion.

....kan inte säga vad riktigt.....men det är som att jag får rensa ur det som annars ligger kvar i huvudet och bildar skeva bilder av tankar och upplevelser under dagen.

Bloggandet är för min skull.
Jag blir naturligtvis glad när någon hittat hit, och när jag läser kommentarer de skrivit.
:-)

Ja, bloggen är ett sätt att
sila ur,
rensa bort,
titta efter,
komma ifatt,
försöka förstå,
titta över,
kolla av,
känna in,
leta fram,
ta upp och se,
göra avslut på och
nästan som en form av  meditation.

Nu är filmen slut i vardagsrummet.
Min tid på sonens rum är ute....

Men jag är nöjd.
*ler fånigt*