Hur långsamt kommer man längst?

 

 

Jag gick i mål igår. Torsdagspasset var jag ansvarig för och det är klart att det är lite anspänning inför det, jag har ju varit instruktör för barngrupperna i några år, men vuxengruppen är lite pirrigt. Det är ju vuxna människor och några är högre graderade än jag. Men så fort jag tar på mig ledarrollen och startar passet så "blir jag ledaren".

Det gick bra, och jag blir glad när jag ser att jag kan förmedla till varje eleve det jag ser och få han eller hon att liksom få till det, ännu lite bättre!

 

Jag ska snart ge mig ut på stan och handla lite. Viktor och Douglas kommer hit och vi ska äta tillsammans. Det känns lite förväntansfullt på nåt sätt.... jag har nog inte vant mig riktigt än vid det nya "skiftet", att de är vuxna unga män och jag är deras mamma som fortfarande vill vara en del av deras liv, och följa med i deras liv. Så då gör jag som jag tror man ska göra, bjuda hem dem på mat. Att äta är ett sätt att umgås och jag ser fram mot att få fylla på mig själv med mina käraste go-knoppar.

 

Veckorna rusar på, det är redan november. Det är som att jag bara har fokus max en vecka framåt, när det är avklarat kan jag kolla nästa. Ser fram mot helgledigt. Nästa vecka är det träning och klämma in sista planeringsdagen inför Sollefteå Karateklubbs Jubileumsfest 40 år nästa lördag.

 

Om tre veckor börjar jag på skiftgången igen ända fram till nyår. Jag ser fram mot det, då växlar jag ner, träffar mindre folk på dagarna, men jag umgås mer med mig själv. Behöver det ibland. Få tillbaka mig själv lite.

 

En kopp kaffe och sen ut i hösten (eller är det  vinter¨...) och inhandla lite middagsmat till lilla familjemiddagen.

Ha en bra dag och trevlig helg!