Hur långsamt kommer man längst?

Vi var tre stycken som åkte iväg kl 7 på fredagmorgon de 50 milen norrut till Boden för att delta på karateläger. Fredrik körde, Kecke satt bredvid och jag sov gott i baksätet. Vi var framme vid 14-tiden och då gled vi ut på stan och fikade och handlade lite smått till kylskåpet i "vårt kommande hem" - dojon.

Det är ett läger som Pontus Johansson, simkillen från Sollefteå, haft i 13 år och det är även funktionshindrade som tränar. Vi tränade dock inte samtidigt utan direkt efter de var klara. Pontus har alltid någon instruktör som han bjudit in från Japan och i år var det Sensei Koije, världsmästare i kata bl.a.

Det var en jättehärlig upplevelse att komma bort så där och bara ägna sig åt träning, och träffa andra utövare.Vi hade tur med vädret, sol medan vi var där och lätt gråregn på både på ditresan och hemresan. Perfekt.


Sensei



Kecke, jag och Fredrik



Innan själva träningspasset



Sushi till lunch, sen även till middag. Sushi & Te hette det underbara stället!


Maggan och jag på stan.


Boden by water


På väg hem genom stan efter sushi-kvällens samkväm.


Gruppfoto av deltagare lägret 18-20 maj



Alla kan inte röra sig, inte gå själv utan måste ständigt ha hjälp.
Tänk att vara fängslad i sin egen kropp, som ett fängelse....och inte kunna komma ut...

Man blir ödmjuk.
Jag kan kliva upp ur sängen, även om jag är lite stel på morgonen.
Jag kan gå och springa och är fullt funktionell,
så lite ont i knäet eller trött i kroppen nån dag är inget att ens tänka på att gnälla över.