Hur långsamt kommer man längst?

Dagarna går, solen uteblir men det är iallafall varmt ute. Sommarvarmt.
Idag surfade jag in på Sista-Minuten-Resor och drömde mig bort lite.
Det skulle vara för himla skönt att ligga och fläka sig på nån varm sandstrand
och känna solen steka och höra vågor av salt Medelhavsvatten skvalpa....

Att drömma är gratis.

Viktor, äldste sonen har varit på roadtrip till Paris med kompisar och lyssnat på nåt band där, nu är han på väg hem, tror jag, efter att ha fjällvandrat, och klättrat upp på Kebnekaise med en kompis!

Blir glad att de gör saker, även om man såklart är orolig ibland, när de ger sig iväg....
Det känns gott i hjärtat, att de tar för sig, upplever och gör saker.

Douglas, yngsten, har sin flickvän från Serbien här igen, sen några veckor tillbaka.
Hans prio är att söka jobb, hitta jobb och få till en inkomst så han blir självgående. Hon vill flytta hit.
Ja, ungdomen, det finns inga hinder utan allt går att lösa.

Det blir som man tänker, så säkert blir det så....

Själv är man ju äldre och har "been there, done that",
och med den erfarenhetsbanken så har man lite mer vidvinkel på saker och ting,
men det kanske å andra sidan gör att man hämmar sig själv och glömmer sina drömmar...
Va hemskt!

Det är bra att man har ungarna att titta på, kanske vägledas av, få inspirition av.
För se på mig, vem blev jag? De vägval jag gjorde, vart ledde de mig?

Jag ska låta mig inspireras av mina söner och de unga människor jag har runt mig.

Här är en bild som inte har med nåt att göra egentligen,
förutom att det är en vacker sommarbild av en av de sköna dagarna vi faktiskt haft.


Gräsklippning med häst.
Lite annorlunda och trevligt inslag här i Sollefteå.
Ångermanälven, kraftverkat till höger och jobbet mitt till vänster i gulhuset.